Ordet betyder att alla ser likadana ut. Under medeltiden krigade man i de kläder man använde till vardags. Naturligtvis bar man enklare igenkänningstecken för att skilja vän från fiende. Vissa furstar och adelsmän utrustade sin uppvaktning i likformiga kläder, hovdräkter. Livgarden var alltså ofta ”uniformerade” under renässansen, i färger som hörde fursten till. Legoknektar erhöll ofta lön i natura, bland annat i tyg för att sy egna kläder. Så när en regementschef kom över ett stort tygparti, fördelade det för sömnad, så uppstod ändå någon slags igenkänning inom truppen. När kläderna var slitna efter 6-7 år och nya skulle sys upp så valde man inte sällan nya färger. Under 30-åriga kriget De privata, plundrande ouniformerade härarna hade varit ett gissel.
Så uniformeras Europas arméer, samtidigt som. Kadaverdisciplinen gör entré i nationella, kungliga, uniformerade regementen. En stilig uniform var ju rekryteringsfrämjande. Om en soldat begick ett övergrepp var han lätt att spåra i sina regementsfärger. Rymde han var uppspårningen av desertören lätt. Plundringen som varit en självklarhet, släpptes nu bara lös med chefens medgivande.
Detta är en del av den tidiga folkrätten. Fram till 1800-talets början så utfördes uniformerna enligt samma mode som det civila modet. Under 1800-talet blir uniformerna ett eget mode, med färgglada och fantasifulla former. Naturligtvis har de praktiska syftena alltid funnits där med hjälmar för skydd, väskor och gehäng för vapen, ammunition och annan utrustning, samt krav på rörlighet. Svartkrutet rökte in stridsfältet så svårt att det var nödvändigt med färgstarka uniformer för att kunna skilja vän från fiende. När de bakladdade gevären och kanonerna med röksvagt krut gjorde entré, tillsammans kulsprutor, så var det nödvändigt att uniformerna fick färger så soldaten kunde söka skydd och smälta samman med naturen. Arvet av de tidiga 1800-talets fältuniformer ser vi idag i paraduniformerna. De är dessa du kan glädja dig åt att se på Dala Tapto.